Göteborg-Hässleholm 06:55

Tågresor är fullständigt omöjliga.
Till och med när man bokar ett tåg kl sju en vanlig onsdagmorgon är vagnen nästan full.
VART ÄR ALLA PÅ VÄG NÅGONSTANS? och VARFÖR MÅSTE ALLA MÄNNISKOR VARA PÅ VÄG NÅGONSTANS SAMTIDIGT?!
Jag fattar ingenting.
Jag hatar folk.


Förra gången jag åkte mellan Götet och Hässle var jag dessutom fullt övertygad om att ett par kapare hade placerat en bomb på tåget. Det var något konstigt ljud och sedan blev det helt tyst i några få sekunder. Ungefär som på film, när allting plötsligt går i slow motion och det blir så tyst att man kan höra andetag och människohjärtan som klapprar, sekunderna innan någonting exploderar som fan.


Jag längtade hem, det var för mycket folk i storstan, varpå en smått klaustrofobisk känsla började smyga sig på. Den sade mig att det var dags att bege sig hemåt, mot småstaden, om än bara för några dagar. (Det räcker oftast med några dagar för att bota min melankoli).


Jag hatar Nordstan (alltid). Jag hatar Avenyn (ibland). Det är inte det att jag vill flytta hem eller så, aldrig, jag älskar Götet.
Men ibland blir man bara så trött.. Ibland vill man bara ha lite lugn och ro i några dagar.
Aldrig är jag så glad och tacksam över min uppväxt på landsbygden som när jag får komma hem till den, långt långt borta ifrån storstans sus och dus.

Imorgon bär det "hemåt" igen, mot storstan. Jempa kommer och hälsar på i ett par veckor. Vi har planer på att pimpla vin varje kväll. (Vi hade kunnat röka vattenpipa också om det inte vore för att jag tappade den i golvet, så den gick i sönder).
Du är så välkommen, Jempa.

Och kolla, jag bloggar!
Adjö så länge.