Common People

Det finns så sjukt många intressanta människor att iaktta på spårvagnen. Häromdan t.ex: Jag blev sådär låtsat ögonblicksförälskad på väg hem från kaféet.
Han diggade försiktigt till sin mp3 och jag tvinnade en lock bakom örat och hoppades att jag var söt. Han steg av vid Härlanda, precis den hållplats jag känt på mig att våra stigar skulle vika av åt var sitt håll igen. Jag såg efter honom så långt jag kunde innan vagnen rullade vidare. Jag kommer förmodligen aldrig me att se honom igen och det fick nånting att börja skava inom mig. Något börjde riva och klia, ungefär som när man inbillar sig att allting kommer bli så mycket bättre bara man får flytta hemifrån till en stor stad långt bort som har massor att erbjuda dig och sedan visar det sig att du bara får svindel och önskar att du stannat hemma i mormors trygga kök och druckit kaffe ur små koppar med blommotiv. Fast ändå inte. Det snurrar på så fort ibland att jag nästan mår illa.

Det satt en gubbe på spåran med en oroväckande dyster min och jag önskade att jag hade haft modet att ge honom ett varmt och sympatirikt leende i ett tappert försök att muntra upp stackaren en aning. Men jag gjorde aldrig det. Och jag undrade om någon tagit en sked och börjat gröpa ur också hans hjärta.

Det var en tant som sa till mig att jag gör Majornas bästa cappucino. Det värmde. Fast det förstås.. hon kanske inte har varit på nåt annat kafé i Majorna än vårt..

Och så fick jag lite dåligt samvete idag för att jag kunde gå på Hemköp och shoppa tvål och toapapper och tuggummi och allt annat som börjar på t medans det finns folk på andra sidan jordklotet som inte ens har tillgång till rent vatten. Så därför kände jag att jag var tvungen att göra någon form av insats för vår värld.
Så jag köpte en majblomma. (Den billigaste sorten).