When routine bites hard and ambitions are low...

Det slog mig, under min s.k. rökrekreationsåterhämtningsstund i mitt fönster häromdagen, att det är nog uppskattning jag behöver allra mest just nu och uppskattning jag framför allt söker. Men ifrån alldeles fel håll..

Det här är alltid min mest filosofiska stund på dagen. When you've had a long day working at the café and you're tired and feeling blue, så att säga.

Uppskattning var det, ja. Jag är alldeles för bortskämd egentligen. Det är så mycket jag inte förstår mig på. Så mycket jag aldrig tar hänsyn till. Så mycket att göra, så lite tid. Så mycket vilja, så lite ork. Så mycket, så mycket, så mycket den här staden har att erbjuda mig som jag aldrig hinner ta del av.

Jag tänder rekreationscigg efter rekreationscigg och hoppas innerligt och ärligt på att jag inte håller på att bli sådär riktigt beroende. Präntar samtidigt ner ord efter ord och känner mig nästan, men bara nästan, lite som Carrie i Sex and the City, fast ungefär två tusen gånger mindre glamourös, snygg och cool.

THiS iS FACT, NOT FiCTiON,
FOR THE FiRST TiME iN YEARS.

I love living in the city med Danko Jones ekar någonstans i bakgrunden från min för längesen utbrända stereo och jag tänker att visst är det nog ändå så att storstaden gör mig till en annan form av människa, förmodligen både på gott och ont. Jag är inte jag längre, men Pillan är fortfarande Pillan, om ni förstår..?
Äsch.

Jag har ingenting att sätta emot. Likt en fågel ute på havet med hela fjäderdräkten indränkt i svartglänsande olja. Ungefär. Det är bara att hissa den vita flaggan och kapitulera under tidens gång och den personliga utvecklingens rytm.

Jag försöker verkligen, men ingenting som är jag, räcker längre till. Det är nästan lite som att födas på nytt dock. Som att man kryper in i något slags äggskal och vilar där en stund, för att en liten tid senare, när tiden känns mogen och kroppen skriker efter förändring, börja picka lite inifrån det som så länge varit som ett skyddande skal inför omvärldens alla måsten. Plötsligt hittar man sin egen väg ut. Naken och blottad inför allt det nya, står man sedan utanför sitt skal som ligger utspritt i små sönderslagna spillror framför fötterna, som försiktigt tar sina första stapplande steg ut i det nya landet. Det är för sent att vända om nu. Det finns ingen väg tillbaka, jag har inte ens min älskade mor i livet, så vad har jag egentligen att återvända till?

Hej världen, här är jag, ger du mig en ny chans nu, eller är det bara jag som dragdrömmer igen..?

Det är nog dags att vakna upp nu.