När man inte har bloggat på en evighets evighet känner man sig nästan skyldig att redogöra för varenda mer eller mindre viktiga händelse utan att för den sakens skull göra själva inlägget på tok för långt. Man vill ju behålla nyfikenheten hos läsaren, så att säga.
Äsch, oroa dig inte, jag kan ge dig en väldigt snabb uppdatering: Jag har jobbat nästan två veckor i rad, ca elva timmar om dagen och igår, då jag äntligen hade en dags ledigt, sov jag bort halva dagen och tvättade ett ton kläder resten av dagen. Hepp!
Jag hann inte ens gå till banken och betala min hyra, för kl fyra (förlåt, det var inte meningen att rimma sådär pinsamt) kom jag på att banken stänger kl tre. Jag har alltid hatat banken. När jag var typ tretton praoade jag en hel vecka på Föreningssparbanken i Bjärnum. Jag agerade mest springflicka (ungefär som under den första tiden på Columbus). Usch och tvi.

Idag har jag och Biggie lekt "smälla varann på händerna" och tittat på Pelle Svanslös. Det är sant. Det har regnat hela dagen och kaféet har varit relativt folktomt, så vi kollade på video vid lekhörnan. Pelle Svanslös julkalender, vem minns inte den? Det är Mr Bigs favorit! Stackaren brukar säga att han inte haft någon riktig barndom och därför tar igen allt sånt där nu. Pelle Svanslös är som sagt hans absoluta favorit. Mr Big satt som fastklistrad vid teven en bra stund. Med glansiga ögon och ett leende på läpparna. Framför Pelle Svanslös. Helt otroligt. Och framförallt helt otroligt komiskt.

Jag känner att jag inte riktigt hunnit med att utforska Götet tillräckligt. Please, take me out, I could really use it. Missuppfatta mig icke dock. Denna stad har gjort mig gott, men jag väntar fortfarande på att det riktiga livet ska börja.

Nåväl, tillbaks till Columbusanekdoterna.. Häromdan blev jag glad. Petra, en medelålders kvinna som, tillsammans med sina söner i olika åldrar, är stammis på Columbus, berömde mig för att göra stans bästa cappuccino. Petra ser ut som en kyckling, hon använder världens hemskaste läppstift och pratar så tillgjort som en kvinna möjligen kan göra. Dessutom diskuterar hon allvarliga levnadssituationer rörande hennes vänninors privatliv, med sina söner(!) men jag gillar henne. För hon ger mig alltid komplimanger och jag är så svag för sånt. Heh.

Jag mår illa. Jag måste sova. Inatt kan jag sova en timme längre, för klockorna ska ställas om. Wooah. Tack Gud för vintertid (neeeeeeej förresten, jag kommer vinterdeppa?!)

Ibland hatar jag folk. Varje kväll jag åker hem från jobbet vill jag tysta ner varenda individ på spårvagnen med fruktansvärt ohumana metoder. Från Raggar-Tompa-lookalikes till fjortispunkbrudarna som skryter om att deras morsa är ett psycho. Hade jag inte varit så blyg hade jag gladeligen tagit ton åt dem. "För helvete!" hade jag förmodligen skrikit, men det finns någonting som fått namnet god uppfostran och i det fall den goda uppfostran brister i sitt sammanhang, finns det istället någonting som kallas för självuppfostran, som mormor brukar tala om. Det är väl det jag sysslar med här uppe. Jag härdar mig själv genom jobb, jobb, jobb och åter jobb, för en minimilön och för en våldsamt lynnig chef.

Idag kom det förresten in ett helt gäng tyskar och slog sig ner vid borden på Columbus. Jag tror de väntade på att vi skulle ta deras beställningar. Vi (jag och Elin, alltså) tog till det engelska språket och frågade ifall de ville beställa och sa att de gärna fick komma fram till kassan. "Aaah, da oben.." konstaterade en medelålders tyska. Sedan reste de sig alla upp och gick. På ett par sekunder var alla ute igen. Ey, wtf lix?! Jag har alltid hatat tyskar. De är fula och dumma. Det är väl Hitlers fel.

Godnatt.