En arbetares plikt

Om söndagmorgnarna ligger hela Majornas befolkning och kurar tätt tillsammans under söta små täcken med blommotiv på. Väckarklockorna är avstängda och lugnet har just infunnit sig.

Jag jäktar.

Hemma i 398:an jäktar Pillan för glatta livet. Upp i ottan. Alltid, alltid, alltid. Jag skulle kunna strypa en katt (nej, jag skojar) för att få sova till tolv en enda dag.

Väl på kaféet är det lugnt, dock. Jag känner mig också lugn, åtminstone relativt. Tills jag efter en snabb funderare inser hur mycket det är som måste fixas och förberedas, hur många baguetter det är som ska bres och hur mycket sallad som ska skäras och hackas och glasyren till morotskakan som ska grejas och färsen som ska hällas upp i kantiner och sedan den stora jädra grytan som måste diskas och och och...! det ena med det andra, vill jag lova.

Plötsligt slocknar glödlampan över mig, gurkan är tydligen slut, kranen börjar läcka för femte gången den här veckan och samtidigt släntrar dagens första kund in genom dörren. En medelålders man i yvigt skägg och arbetarbrallor. På renodlad göteborgsdialekt utbrister han: "Hallååå eller, tjejen! En engelsk tack!"
En engelsk innebär att jag blir tvungen att steka både ägg och bacon och korv och det ena med det andra med det tredje och det fjärde OCH JAG SOM KNAPPT HUNNIT FÅ IGÅNG KAFFET ENS!

Det är sådana morgnar man bara vill dö på.