Pistol grip pump on my lap at all times

1. Påminnelse för Oscar: Tack för trevligt sällskap igår. Nästa gång jag kommer upp får vi se till att överförfriska oss och svänga våra lurviga på lokal ;)

YESH, sir! Next friday we are on it, right? (Synd bara att jag alltid jobbar helger och förmodligen kommer vara död på lördag morgon. Om jag har en faslig tur, kanske ArabFia kan rycka in under ett par-tre timmar?)

2. RATM har återförentas! Det är sant. Åtminstone har de ett antal spelningar runt om i Amerikatt bokade. Nu väntar vi (jag och Patrik åtminstone) spänt på dagen de bestämmer sig för att göra en spelning i Köpenhamn/Stockholm eller liknande. I så fall är det jag och Patrik som sätter oss på tåget bums. Jag trodde aldrig jag skulle säga det här (och Jenny kommer förmodligen undra om jag börjat knarka), men att se RATM skulle förmodligen innebära en ÄNNU mäktigare upplevelse än att se Mew. Och med tanke på hur mkt vi peppade inför Mew-spelningen (bara att bläddra bakåt i min blogg om du inte minns), så kan ni ju tänka er.. Sure, Mew är fortfarande the biggest, the greatest och lalalalala (som kidsen säger i Götet istället för bla bla bla), men liksom.. RAGE! Jag vet inte hur jag ska kunna hantera ett nederlag ifall det inte blir några spelningar utanför Amerikatt.

3. Lina säger: Jag älskar dig, kom hem.

Oh, I just did, darling. And now I'm leaving again. Gah.

Well, so much for that! som Örjan skulle ha sagt..

Let it rain

I den här staden skiter alla i vem du är.
Och inte bara i vem du är, utan också när, var, hur och varför.

Jag var ute och joggade häromdagen. Inte en jävel av ansiktena som mötte mig i de hundratals förbipasserande bilarna, gav mig någon blick. Det är inte precis som i Bjärnum där alla känner alla och där verkligen A-L-L-A, liksom nästan reflexmässigt, vänder sig om och stirrar sig blinda och enbart med syftet att kolla efter vem det är som är ute och flåsar i backen.
"Jaha, det är Olssons tös."
Jaa, och sen då?!

Näh, i den här staden skiter alla fullständigt i vem du är och det är faktiskt ganska så skönt emellanåt.

When routine bites hard and ambitions are low...

Det slog mig, under min s.k. rökrekreationsåterhämtningsstund i mitt fönster häromdagen, att det är nog uppskattning jag behöver allra mest just nu och uppskattning jag framför allt söker. Men ifrån alldeles fel håll..

Det här är alltid min mest filosofiska stund på dagen. When you've had a long day working at the café and you're tired and feeling blue, så att säga.

Uppskattning var det, ja. Jag är alldeles för bortskämd egentligen. Det är så mycket jag inte förstår mig på. Så mycket jag aldrig tar hänsyn till. Så mycket att göra, så lite tid. Så mycket vilja, så lite ork. Så mycket, så mycket, så mycket den här staden har att erbjuda mig som jag aldrig hinner ta del av.

Jag tänder rekreationscigg efter rekreationscigg och hoppas innerligt och ärligt på att jag inte håller på att bli sådär riktigt beroende. Präntar samtidigt ner ord efter ord och känner mig nästan, men bara nästan, lite som Carrie i Sex and the City, fast ungefär två tusen gånger mindre glamourös, snygg och cool.

THiS iS FACT, NOT FiCTiON,
FOR THE FiRST TiME iN YEARS.

I love living in the city med Danko Jones ekar någonstans i bakgrunden från min för längesen utbrända stereo och jag tänker att visst är det nog ändå så att storstaden gör mig till en annan form av människa, förmodligen både på gott och ont. Jag är inte jag längre, men Pillan är fortfarande Pillan, om ni förstår..?
Äsch.

Jag har ingenting att sätta emot. Likt en fågel ute på havet med hela fjäderdräkten indränkt i svartglänsande olja. Ungefär. Det är bara att hissa den vita flaggan och kapitulera under tidens gång och den personliga utvecklingens rytm.

Jag försöker verkligen, men ingenting som är jag, räcker längre till. Det är nästan lite som att födas på nytt dock. Som att man kryper in i något slags äggskal och vilar där en stund, för att en liten tid senare, när tiden känns mogen och kroppen skriker efter förändring, börja picka lite inifrån det som så länge varit som ett skyddande skal inför omvärldens alla måsten. Plötsligt hittar man sin egen väg ut. Naken och blottad inför allt det nya, står man sedan utanför sitt skal som ligger utspritt i små sönderslagna spillror framför fötterna, som försiktigt tar sina första stapplande steg ut i det nya landet. Det är för sent att vända om nu. Det finns ingen väg tillbaka, jag har inte ens min älskade mor i livet, så vad har jag egentligen att återvända till?

Hej världen, här är jag, ger du mig en ny chans nu, eller är det bara jag som dragdrömmer igen..?

Det är nog dags att vakna upp nu.