ett år går så fort älskling

snacka om i-landsproblem. fast i-landsproblem kan vara nog så jobbiga. i-landsproblem kan vara det jävligaste som finns, helvetet på jorden rent utav.
jag är på tok för upphetsad för mitt eget (och andras) bästa.
jag önskar jag vore en smula definierad. åtminstone i kanterna.
alla frågor som man brottas med vid frukost.
förlåt sa jag till busschauffören för att jag tryckte på stopp-knappen för sent. han släppte av mig ändå och jag borde sagt tack, men viskade förlåt.
eller kanske förlåt ändå. för alla gånger jag gjort bort mig och inte vetat hur man beter sig.
det kysstes hej vilt på spårvagnen idag. det knullades nästan! jag blundade.
en dam med plåster över näsan mötte min syn när jag steg av. hon såg olycklig ut där hon satt, med gubben sin bredvid. hon kanske var fruktansvärt olycklig. eller bara halvt missnöjd. det kanske bara var plåstret.
ett gäng pojkar frågade mig om vägen till Guldheden. de var säkert tio stycken och jag märkte hur jag blev nervös och stammade lätt på rösten. vad är det och va rädd för, tänkte jag sedan.
jag fattas ju ändå inte särskilt mycket. men kanske tillräckligt. och tillräckligt är ju alltid tillräckligt nog. annars hade det ju inte hetat tillräckligt.

det blir alltid så här när man läst för mycket Kristina Lugn. eller nån helt annan.