Lights Out:

Att åka tåg är inte så farligt när man får en plats vid fönstret, alldeles för sig själv. Med Piazza NY Catcher på lagom låg volym och utanför fönstret alla hus vi susar förbi. Med alla liv i. Får inte glömma att ringa Mormor när jag kommit fram. Det var inte kul att lämna henne när jag efter sommaren återigen begav mig ut mot västkusten. Och det är inte kul när bebisar skriker för full hals som om hela världen trampade på deras små huvuden, men den söte herren framför mig verkar mindre berörd än mig. Han vänder sig aldrig om, tänk om han visste att jag skriver om honom just nu, men han lät mig i alla fall gå före honom i bistrokön, men det var nog bara för att han inte hade bestämt sig för vad han skulle ha och då kunde jag lika gärna varit någon helt annan för vad bryr han sig om det.

Common People i mp3:n nu. Jag orkar egentligen inte lyssna på den, men orkar heller inte byta till någonting annat. Sedan kom jag plötsligt att tänka på den gången då jag fortfarande bodde hemma och det var juletid och jag bad far om en gran. Far motsatte sig starkt min önskan och jag började lipa trots att jag säkert var minst 15. ”När mor levde hade vi minsann alltid gran varenda jul!” och bla bla bla. Då slog fars dåliga samvete till igen (alltid mitt bästa triumfkort). Sedan gick han upp på vinden och hämtade ner en plastgran. Fast jag vet inte alls varför jag kom att tänka på det nu.

Häromnatten drömde jag att jag nästan blev våldtagen. Av en präst. Och några nätter före det blev jag nästan våldtagen av Frankenstein’s monster. Inget av det var kul.

They’re coming back around again! With their pockets full of shells!

Jag skruvar upp musiken ytterligare ett steg för att slippa höra bebisen tjuta (du vet ingenting om smärta, lilla barn, vänta med din gråt tills den är befogad, jävla unge). Mitchell Razor nu. Hennes platta kostade tio spänn på ett skivsecond hand i Majorna någon gång då jag var ny och fräsch i Götet. Det är lite underligt det där hur man liksom utvecklar en viss relation till speciella städer. Vart jag än befinner mig om säg sådär en 20 år, så kommer ju Götet alltid att betyda något alldeles särskilt. Det var ju i Götet jag liksom tog klivet ut. Och chansade lite. Det fick gå åt helvete om det ville, bara jag aldrig skulle kunna ångra att jag inte försökte. Och det var ju i den här stan som jag liksom hittade ett par-tre pusselbitar av mig själv, som jag så innerligt hoppades skulle kunna gå att bygga vidare på.

You can’t be me

I’m a rockstar

I’m rhyming on the top

of a cop car

I’m a rebel and my

44 pops far

it’s almost over now

almost over now

Yeah.

Way Out var fint. Förutom sista kvällen då spriten tvingade mig hem redan vid halv elva. Hultsfred var nästan finare dock. Med RATM alltså. Här har man gått och väntat sedan bandets uppbrott runt millennieskiftet (fan vad längesen det var nu) på att bandet någon gång skulle ta sitt förnuft till fånga och samla sina styrkor igen. Och så, åtta år senare, står man plötsligt där och skriker med i Bulls on parade och Guerrilla radio och Bombtrack och Know your enemy och tio låtar till. Det var värt åtta års väntan och 1500 spänn. Värt varenda euforiska peppstund med Caroline i bilen mellan Hässle och Bjärnum, värt varenda förväntansfulla minut, värt kramp i benen och en borttappad talförmåga, värt varenda dammkorn i lungan, värt varenda sekund. Jag trodde aldrig det skulle ske, trots att jag innerst inne kände det på mig. Och jag veeet att det här låter skittöntigt för er som inte fattat grejen med Rage, men det skiter jag i för ni får skylla er själva, jävla dumdristingar.

COME WITH IT NOW!

Ps. Kom och tänka på att det skulle kanske varit skönt ifall man alltid vore full, varenda jävla dag, för allting blir så mycket roligare i 3D. (Fast sen kom jag på att jag vill egentligen inte leva så). Ds.