This mess we're in:

Jag satt på tåget och läste Marcus Birro och smålipade, som så ofta när någon uttrycker sig fint om livets alla lidanden (jag förstår inte varför jag måste vara så känslig jämt). Birro skrev så vackert om våndan av att inspireras, eller kanske snarare inte inspireras och jag blev mer och mer lycklig för varje blad jag vände. Samtidigt sömnigare och sömningare. Bestämde mig för att det fick räcka med lyrik för stunden. Tog fram min mp3 och satte igång PJ Harvey. Hon funkar alltid och i synnerhet under ensamma tågfärder. Joråsåatte..

http://www.youtube.com/watch?v=y2lLQ9V3Bv0 <-- en till sån här afton hade ju inte suttit fel nånstans faktiskt. jag var självklart i mitt största esse, särskilt vid 2.10.