Tack Freud för omtanken.

Freud menade att kvinnofolkets psyke präglas av avundsjuka. Denna avundsjuka har sin yttersta grund i att kvinnor saknar kuk. Kvinnan blev dessutom en gång i tiden så frustrerad över detta faktum att vara kuklös, vilket ledde till att hon febrilt började fläta sitt pubeshår och så, menar Freud, uppstod vävkonsten. Bara sådär. Tada liksom! Vad han än gick på, måste det ha varit jävligt starka grejer. Eller så fick han kanske inte ligga så ofta och kände därmed ett behov av att ge igen på det kvinnliga könet genom att utveckla teorier om hur kvinnan aldrig kan bli en fullgod människa på grund av sin icke manlighet, det vill säg sin kuklöshet.
Freud fortsätter sitt raljerande med påståendet att kvinnor måste "komma tillrätta" med sin kuklöshet om de ska kunna bli "riktiga" kvinnor. Jag vet inte vad alla andra kvinnovarelser på den här jorden tycker om det här, men själv klarar jag mig ganska bra utan kuk faktiskt. Dessutom har jag aldrig varit speciellt bra på syslöjd.

Blood on our hands:

we're looking for wives
so tired of sluts coming to us
in the clubs with their cocaine

ja, så kan man ju också uttrycka det.

This mess we're in:

Jag satt på tåget och läste Marcus Birro och smålipade, som så ofta när någon uttrycker sig fint om livets alla lidanden (jag förstår inte varför jag måste vara så känslig jämt). Birro skrev så vackert om våndan av att inspireras, eller kanske snarare inte inspireras och jag blev mer och mer lycklig för varje blad jag vände. Samtidigt sömnigare och sömningare. Bestämde mig för att det fick räcka med lyrik för stunden. Tog fram min mp3 och satte igång PJ Harvey. Hon funkar alltid och i synnerhet under ensamma tågfärder. Joråsåatte..

http://www.youtube.com/watch?v=y2lLQ9V3Bv0 <-- en till sån här afton hade ju inte suttit fel nånstans faktiskt. jag var självklart i mitt största esse, särskilt vid 2.10.