TVÅ HUNDRA SPÄNN

(När man håller på att flyttstäda hittar man en massa gamla och ibland intressanta saker, som t.ex. den här lilla notisen)

"Imorse blev jag förälskad igen. I en kille på spårvagnen. Han satt bredvid mig. Jag vågade inte se efter hur han såg ut riktigt, men han hade en jacka med fina färger och fina vantar också.

Han hoppade av vid Domkyrkan. Jag fick en glimt av honom i profil. Han såg snäll och trevlig ut och jag följde honom med blicken så långt jag kunde. Han fortsatte förbi Pizzahut och jag till Järntorget. Jag tänkte att kanske kanske, om han inte hade hoppat av, eller om jag hade hoppat av vid nästa hållplats och sprungit ikapp honom, kanske kanske hade han då kunnat vara min räddare i nöden. Lite som en riddare i rustning och en kniv rakt i hjärtat på alla de som vägrar att tro på kärlek vid första ögonkastet. Kanske kanske skulle han kunnat rädda mig ifrån de skavande, svidande ärren från den 25 januari 1999. Kanske kanske skulle han kunna stå vid min sida och med sitt svärd hjälpa mig att bekämpa de envisa minnena. Det har gått åtta år nu. Jag skulle behöva en medsoldat vid det här laget.

Kanske att vi skulle vinna. Kanske inte. Kanske kanske skulle han ha kunnat hjälpa mig att jaga bort alla de fragmentariska minnen som håller mig vaken om nätterna, rastlös under dagarna och gråtfärdig på spårvagnen. Kanske kanske skulle han också ha kunnat rädda mig från min 75-timmars arbetsvecka. Men bara kanske.

Hans jacka var blå och röd. Vi kommer nog aldrig att ses igen. Jag sätter två hundra spänn på det."

...

Det var egentligen ingenting jag skulle anteckna.
Fast det var egentligen ingenting jag inte skulle anteckna heller.
Jag antar att jag bara behövde
känna bokstäverna rinna genom mina fingrar.
Det där välbekanta flödet som jag inte gett utlopp för på evigheter.
Milslånga tentatexter räknas inte.
Och snart har vi tenta igen.
På postkolonial teori.
Och jag kan ingenting.
Absolut..
ingenting.

Jag kan ju inte ens svara på varför jag alltid brygger kaffe för två,
trots att det nästan alltid bara är jag som ska ha.
Eller varför jag ägnar timmar åt att sortera ut minnen ur mitt förflutna
när jag ändå bara kommer att stoppa tillbaka dem
om någon vecka eller så.
Eller varför dina armar runt min midja är något jag ständigt längtar efter
när du egentligen inte alls är värd det.

Jag fann ett uråldrigt kassettband.
Det visade sig innehålla Foo Fighters.
Live at Roskilde någon gång under min bräckliga tonårsperiod.

Någon frågade mig vilken konsert jag hade velat gå på
om jag hade fått välja vilken som helst.
Från vilket år som helst.
Men jag visste inte säkert vad jag skulle välja.

Och jag visste inte varför du bara blev fullare och fullare för varje öl
när jag bara fick mer och mer ont i magen.

"I'd like to dedicate this song to all the beautiful lovers
who are fucking in tents tonight,
thank you."