Jag vet inte, jag...

Samla societeten, den stora eliten, jag har massor av små lögner att förtälja!

(Men bara under en stillsam afton, när stridsyxan ligger tillfälligt begravd under plommonträdet på våran bakgård..)

Till alla de med smutsiga fördomar om neurotiska sinnen, men allra mest till dig som jag väntat på i tre tusen år (och skulle kunna vänta i tre tusen år till på).

Till dig som jag, under tystnad, studerar
på biblioteket
på Konsum
i parken
och på spårvagnen.

Jag kan inte finna dig längre. Du såg igenom mig och försvann.

Jag skulle ju bara vilja ha en liten, liten ynka chans i världen, fem minuter är allt jag önskar och begär av dig.

F-E-M J-Ä-V-L-A M-I-N-U-T-E-R, älskling.

("All I need is a good five minutes of your time, so we can solve things out and you can apologize..")

Du är bara människa precis som mig.

Jag skulle vilja berätta för dig hur du alltid fick mig att tappa andan, hur mina ögon vidgades och mina lungor näst intill exploderade.

Och jag önskar att jag visste hur jag skulle synkronisera mina hjärtslag med dina, trycka på pausknappen och stanna världen för en stund. Det kommer aldrig att hända nu. Aldrig med dig. Jag saknade mod och valde därför att för evigt tiga.
Tala är silver, tiga är guld, tjatar de.
Jävla fascister.

Jag letar ju bara efter lite energi. Sluta upp med att hämma mina steg, älskling! Jag tänkte göra ett försök till att lägga alla bitarna på plats i min ärjade världsbild. Ge mig bara fem minuter så ska jag nog få rätt på detta också.

F-E-M J-Ä-V-L-A M-I-N-U-T-E-R.

Jag borstar dammet från min röda finklänning och gör mig redo för någon slags tid. Kanske framtiden. Ja, jag tror att det var framtiden.

Någon gång, någonstans vet jag att någon vänligt inställd själ kommer att träda fram och servera mig fem minuter på ett silverfat. Och det kommer vända hela världen upp och ner.
"Här Pernilla Sofie, jag vet så väl hur du har väntat på dessa minuter i en evigheters evighet."
Sedan ska jag ta det djupaste andetag som finns och hålla det kvar tills mina ögon vidgas och mina lungor exploderar, för jag tror det blir bäst så.
Någonstans, mellan himmel och jord.

F-E-M J-Ä-V-L-A M-I-N-U-T-E-R.

Sedan ska jag avfyra min dagliga kaskad av tårar, ihopkurad på golvet i fosterställning, men också ta mitt förnuft till fånga och sansa mig varsamt. Jag ska tvätta mina orena tankar och tömma allt mitt avfall av negativ energi vid varje gryning. Och jag ska berätta för dig, om alla mina personliga favoriter till kryphål.

Jag står öga mot öga med den där punkten i mitt liv nu. Det är bara en punkt, men den är större än väntat och full av kaosartade ögonblick. Den livnär sig på mina svaga nerver och har sitt näste i varje saknad bit av min själ. Jag vet inte om jag kommer att klara att konfrontera den, jag vet bara att jag måste. Tjugofemte januari tvåtusensju. Det kommer att vara åtta år sedan. Ge mig styrka. Eller bara fem minuter till att smälta allt.

Fem. Jävla. Minuter.

(Det är ju på sätt och vis min högsta vädjan.)

Heja heja heja...

Att jobba och slita sju dagar i veckan har trots allt sina fördelar. Jag kände mig nästan rik och la in en fet beställning på CDON. Halleluja.
(Fast jag glömde Marcy Playground's "Shapeshifter". Det är andra gången nu. Jag blir galen!)

Med huvudet före..

(Jag har druckit så mycket kaffe idag att det inte skulle förvåna mig om jag pinkar koffein strax.)

Det är så många gånger jag velat blogga om en massa saker, tragiska som komiska, meningslösa och überviktiga. Men jag har inte hunnit. Och de gånger jag faktiskt tagit mig en minut eller kanske till och med två så har jag inte orkat och de gånger jag haft både tid och ork har jag inte hittat min inspiration. Jag hinner inte underhålla pennan och tangentbordet helt enkelt. Fast jag ska leta efter inspirationen. Jag tror den kanske gömmer sig bakom soffan.

Jag har loggat in på blogspot så många gånger och gett upp, tro mig. Istället har jag slagit på MTV och sett på ytterligare ett Jackassavsnitt (hur många gånger kan ett och samma program gå i repris?!) Det är inte kul längre när Johnny bryter armar och ben i ett vansinneshopp över vattnet. Det var inte ens kul första gången juuu!

Sedär, nu blev jag sjukt trött, trots allt koffein. Jobbdag imorgon ju, som vanligt. Så jag måste sova.

Förstår ni nu vad jag menar?
Natt natt.