Inspirationen har helt sinat och jag hatar det. Fast jag vet ju att om jag enbart präntar ner ett par ord eller tre, så kommer resten utan problem.

Det riktiga problemet är att jag aldrig hinner någonting. Jag tycker inte om att aldrig hinna någonting. Men jag jobbar elva timmar om dagen. Jag stiger upp (på tok för tidigt för min egen smak) på morgonen, stressar till spårvagnen, öppnar kaféet, jobbar, jobbar, jobbar (springer fram och tillbaka till Ica, fram och tillbaka till Robbans pizzeria, serverar, diskar, lagar mat, handskas med både übertrevliga och alldeles för närgångna kunder, snackar skit med Roberth, tar en snabb kaffe, avvisar pizzasnubbens alla förslag och är sedan tvungen att dra mig tillbaka i köket för att garva ihjäl mig, fixar dagens sista latte, städar hela stället, stänger kaféet och drar mig hemåt. Typ.) Slut för idag, tack för idag, hem igen och däcka framför teven efter en stunds slötittande och planlöst surfande på nätet.
Ny dag.
Den här staden gör mig både gott och ont. Men jag älskar fortfarande Götet. Tro mig.

Jag orkar inte ens läsa folks bloggar längre. Men jag gör det ändå. Ibland. För jag vill ju veta hur ni har det där hemma, där ute, där borta, där nere. Åh, Skåneland, mitt Skåneland, vi har väl aldrig riktigt kommit överens, du och jag. Ändå är det så tomt utan dig emellanåt.
Jag vill bara ha min mor här. Eller åtminstone där hemma, där ute, där borta, där nere. I närheten liksom. Det var så längesedan sist jag kunde vila i min moders famn, borra mig in i alla de dofter som var hennes, lyssna till lugnande ord och känna mig sådär riktigt älskad. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få finna den där lugnande känslan igen. Något som kunde läka såren, blåsa rent, putsa bort ärren och smörja mitt inre.
Tack Gud för mormor. Och moster.

Jag vet inte varför min far inte ringer mig på nästan en vecka, men han lät i alla fall ganska glad när jag ringde från tåget igårkväll och meddelade att jag var på väg hem. Nu har jag eldat upp brödrosten. Det var inte meningen. Jag tror han längtar tills jag åker tillbaks till Götet. Och igårkväll längtade jag också tillbaks. Kings Head i Hässleholm är, jämfört med uteställena i Gbg, pinsamt dåligt.

Anyway, jag orkar inte vänta på att det riktiga livet ska börja längre, för det finns inte. Det är bara en fånig illusion för alldeles för naiva lantisflickor som mig.
Och jag missade Ed Harcourt i Gbg. Och jag missade Ron Sexsmith. Och Promoe. För jag hade ingen att gå med. Jag kommer förmodligen missa Danko Jones också (om jag inte redan gjort det, minns inte datumet längre).
Sören, det händer ju aldrig nåt. Jag vill inte vänta tills i juni då Caroline och Erika flyttar upp till min askalasfina lya. Jag vill ju att de ska komma nu. Så att vi kan ha det precis så underbart som vi hade det i helgen, fast året runt liksom. Åååh..

Tur att man åtminstone kommer överens med chefen nu för tiden (nåja, nästan alltid). Han är sjuk i huvudet, men jag gillar honom. Kanske för att jag ser pojken i honom. Den lille Jean-Robel som gick miste om hela sin barndom, då hans far fick en plötslig hjärtattack och Biggie var tvungen att arbeta i sin släktings vapenaffär från sju års ålder.
Han brukar sjunga och dansa för mig. Ofta till Hips don't lie! Han brukar byta ut "Shakira, Shakira!" mot "Pernilla Pernilla!" Det gör mig alltid på gott humör.

Men oj, vad jag har blivit duktig på att gnälla den senaste tiden. Det är verkligen inte meningen. Jag borde vara glad för vad jag har istället. Glad och stolt. Åtminstone lite. Jag har en underbar lägenhet (om än en bit utanför centrum), jag har ett jobb jag trivs relativt bra med (trots de långa dagarna och den låga lönen) och jag gillar min chef (trots att han är fullständigt knäpp).

Helst skulle jag vilja ta ett gevär och skjuta ner varenda nöjd jävel där ute. Fast sånt får man ju fängelse för. Och jag vill egentligen inte döda någon. Dessutom tror jag inte att de nöjda jävlarna är så många, för alla blöder under ytan. Mer eller mindre. Så kommer det alltid att vara. Folk fejkar alltid sin stolthet och sin lycka.

Helgen tillbringar jag i min hembygd i ett tappert försök att söka energi, "ladda batterierna" som klämkäcka människor brukar häva ur sig. Jag hatar sådana fåniga uttryck.
Och så ska jag vänta på min inspiration, för jag vet ju att den kommer när jag som minst anar det. (Och jag har ju aldrig en aning så..)