Midsommarafton, en redogörelse:

Kvällen började relativt lugnt. Jag och den bländande vackra Patsky (med prinsessklänning, mina damer och herrar) anlände vid sextiden och möttes av en lika bedårande Erika som tog emot oss med öppna armar i sitt Sösdaliska hem. Inte långt senare stegade Agnes in med en stor skål grekisk sallad. Så, med en varsin burk öl och pärorna på plattan slog vi oss ner på Erikas veranda.

Inte långt senare avnjöts en mycket god måltid bestående av nypotatis, Erikas såsmix (hehe), den fantastiskt goda grekiska salladen och tjockekorv för Erika och Agnes (jag har inte ätit korv på ganska länge och Pat har varit veg. sedan barnsben. Det var tydligen hennes mor som bestämt det då Pat föddes. Lite synd att inte ens veta hur köttfärssås smakar, kanske..) Nåväl.. rödvinet (tack moster) åkte fram. Det följdes av allt ifrån Dr Faust till whiskeyshots och inte dröjde det länge förrän vi alla var ordentligt på kanelen.

Katten fällde som en galning, men Erika plockade fram rollern (vilken jag, i mitt senare långt mer yra tillstånd, försökte rolla upp vinfläckar med). Rollern hängde sedan med hela kvällen. Katten också för den delen.

Plötsligt fann vi oss själva ute på gatan, på rygg på den svala asfalten. Jag fick syn på en lyktstolpe, pekade och utbrast: "Kolla Erika! Solen!" och vi brast ut i ett hejdundrande skratt. Jag slogs av tanken att vi ju kunde bli överkörda när som helst. Vi låg kvar dock.

Vi bestämde oss för ett kort besök hos grannen (han är spanjor! mumma kardemumma ju!) efter att Patty högljutt deklarerat att hon ville åt honom. Jag och Agnes fixade. Vi ringde på och hämtade honom. Det visade sig vara väldigt, väldigt lätt att få med sig den unge herrn. Vi lockade lite och sen var spanjoren ute på gatan. "Kom kom kom! Kom med här.. Kom kom!" En förvånansvärt samarbetsvillig spanjor, I must say.

Hela kalaset kom senare att urarta en del då både en skål och ett glas krasade i golvet och spred ut sina skärvor som överförfriskade ungdomar skulle sopa upp. Och det var bara början.

Ännu en stund senare fann jag mig själv halvliggande i soffan, yr som en blind höna och illamående som en.. ja, överförfriskad ungdom. Pat ledde mig upp för trappan.

Jag vaknade alldeles för tidigt (cirka 08.20), kikade försiktigt ner på hinken man så omtänksamt placerat vid min sovplats, för att försäkra mig om att jag inte hävt ur mig halva mitt innanmäte. Hinken var tom. Tack och lov. Jag avskyr verkligen att kräkas, (även om det förmodligen hade varit det bästa kvällen innan). Jag gjorde verkligen allt för att inte kräkas, jag känner mig alltid som en dålig och fruktansvärt äcklig människa då jag kräker. (Nej, men det där var väl onödiga detaljer, Pillan?)

I alla fall, så tog jag mig upp och in på toaletten för att fylla strupen med kallt vatten. Det snurrade fortfarande på tok för mycket. Jag låg sedan vaken i säkert en timme, men slocknade plötsligt och sov i ett par timmar till.

Vaknade vid halv tolv och åt frukost med de andra, säkerligen lika dagen efter-sega, vännerna.

Bäst var Patricias avslöjande igår om en viss "Ska vi hångla?"-snubbe (ni veeet vem) och medan jag vek mig dubbel av skratt, undrar Agnes: "Är det han från Umeå?" Det finns inga gränser för hur kul det var.

En exeptionellt trevlig afton, mina damer. Tack och på återseende.