Filling jars with kidney stones

Vi kom till Halmstad innan bilen dog. Som den överkänsliga typ jag är, började jag givetvis genast att stortjuta. Efter många om och men, rullade bilen igen, men jag och min far vågade inte fortsätta, med risk för att rövskapet skulle stanna mitt på motorvägen, vilket inte varit speciellt checkt. Vi (läs: far) kände sig därför tvingad(e) att vända hemåt igen. Där rök den chansen och jag fortsatte självfallet mitt lipande hela vägen hem. Jisses, så arg jag var. Far talade om någon ond makt som måste ha ställt till det för oss, samtidigt som han högljutt redogjorde för mig varför en ny bil, lika lätt som en gammal, kan gå sönder hur som helst (mer elektronik, ni vet).

Så fort vi kom hem dök far rakt på problemet. Det var visst någon kabel som inte passade riktigt. Förra ägaren hade bytt ut någonting och "kunde inte skruva" och bla bla bla. Jag vet inte hur många "så här är det va-redogörelser" (oftast angående bilar) jag fått höra i mitt liv. Men vad kan man vänta sig av en rallyfarsa? Far erbjöd mig hur som helst 500 spänn som plåster på såren. Jag kände att det ju faktiskt inte var farsans fel, så jag avböjde, men ångrade mig genast. Tror jag ska påminna honom om det där plåstret på mitt djupa köttsår imorgon och sedan åka in till stan och tröstshoppa kläder och skivor. Hej och hå. Undrar hur många Turbronegro- alt. Marcy Playground-plattor man får för 500? Turbo och Marcy ligger nämligen högst upp på min prioriteringslista för tillfället.

Dagen har sedan denna lilla incident tillbringats i största vrede och vemod, tills jag plötsligt slogs av tanken att det kunde vara Mamma som legat bakom alltihopa. Vem vet, den där lägenheten kanske låg i något ökänt slumområde (Hammarkullen, någon som känner till det?). Grannarna kanske är tokiga?! Hela hyreshuset kanske består av.. scientologer? Eller något ännu värre? Hur som helst så tror jag att Mamma, med viss jordisk hjälp från Karlsdotter och company, finner något mycket bättre (och kanske också någonting närmre centrum) åt mig. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, så att säga.

Idag postade jag en blandskiva (inslagen i guldpapper) åt Mattias och två thépåsar åt Kalle. Hepp!