Det är omätbart intressant det här, detta faktum att positivismen lyser mig rakt i ögonen idag. Jag vet inte varför. Jag fryser som en get (taha!), tröttheten har gjort sig på tok för påmind (därav den osmakligt höga halt av koffein jag idag besitter) osv osv. Men inte ens allt skolarbete som skall vara färdigt tills imorgon kan få mig på dåligt humör denna afton. Visst, jag blir stressad som få, men jag chillar ändå (nödrim, my ass, det bara råkade bli så). Förstår du mig, min vän?
Dagen började med en massiv maska på strumpebyxorna och kommer förmodligen avslutas med frasen: "näh, nu skiter jag i det här, jag orkar inte, jag vill ju sooova" alt: "gaaah, skjut mig NU någon!" Jag har ännu inte den blekaste aning om vilken av dessa två eminenta fraser som kommer sätta slutklämmen på min dag, men jag vet att det blir någon av dem.
Åååh, nej, vad hände nuuu?!
Dagens oemotståndliga positivism förbyttes plötsligt i en ren hast. Jag tror det tog ungefär sex sek.
Jag visste det.
Men man kan inte få allt. I synnerhet inte en dag som den här. Det borde jag ha förstått, men nej, jag är alldeles för naiv. Åh, ge mig styrka och ett välslipat svärd att bekämpa denna ovälkomna gäst med!
Det här var inge kul längre. Ta mig tillbaka till för sex sek. sedan! (Eller till julen 1997, som jag redan tidigare nämnt, bla bla bla).
Förlåt, Mor min, det var ett slag sen jag besökte din grav, satte blommor i vasen, tände ljuset, strök med fingrarna över bokstäverna och viskade så tyst att förmodligen ingen mer än Du (och Gud, om Gud finns, vilket jag ju så hemskt gärna vill tro) hörde.
Men du ska inte vara orolig, Mor. Snart kommer våren och med våren kommer blommorna och jag skall plocka alla världens vackra blommor enbart för dig. Tills dess, ta hand om Morfar.
