Won't you follow me down to the rose parade?

Aj aj aj. Julafton igår, var fanns dem familjära mys-stämningen? Åh, så jag saknade min mosters familj. Det var tyst och lugnt, ett litet skratt här och ett litet skratt där. Tillsammans med min ytterst älskvärda kusin Jennifer tillbringades största delen av kvällen i en storblommig soffa i ett någorlunda avskilt tv-rum, slötittandes på en fruktansvärt dålig film. Sedan kollade vi lite i en polsk ELLE-tidning. Alla ville hem och hemma var vi, redan vid halv elva faktiskt. Angenämast på hela kvällen var stunden då jag fick äran att köra hem lillebror, far och kusin, (eftersom att far intagit en viss liten mängd alkolhol). Fint att jag i alla fall har körkort. (Åh, jag bara gnäller..)

Ta mig tillbaka till 1997 (jag tror det var -97, ja, det måste det ha varit), då jag var tio år och vi spelade kort och yatzy till sent på kvällen och jag hade min röda pyjamas med änglar i guld på mig och jag blev trött och törstig, men mamma kom med vatten och så lycklig jag måste ha sovit den natten.

Idag städade jag hela huset, relativt noggrannt, i fem timmar. Oh myyy.

Nu ska vi se på Varanteatern och sedan, möjligtvis, på Trainspotting, jag och bror, som för övrigt lärde mig spela poker igår (nej, jag visste inte hur man spelade poker innan). Vi är av med ett par spelmarker nu, sedan jag vunnit en hel hög (det hände enbart en gång) och på grund av glädjekicken det gav, kastat dem upp, upp, upp och över mig. Men jag ska leta efter dem, jag lovar.